kärlek är det finaste som finns, enligt mig. vad är finare än två människor som verkligen älskar varandra och är kära i varandra? som gör allt för varandra och alltid finns där för varandra. allt för varandra. ensamhet kan vara skönt ibland och alla behöver vi det, men i slutändan saknar man ändå den där någon. man börjar hata att vara ensam och får ibland panik. i alla fall jag själv. jag älskar närhet. jag älskar att somna brevid den jag verkligen tycker om, den allting kretsar runt för stunden. känslan av att känna sig omtyckt och behövd är oslagbar och så jävla fin. man känner att man finns, på riktigt. att man fyller någon sorts funktion i denna miserabla värld. att man är viktig för någon.
jag får så mycket ångest när jag skriver allt det här. jag saknar kärlek, jag är så jävla ensam.
men man ska inte lägga energi på någon som just kräver alldeles för mycket energi. ännu värre är det när den andra personen inte känner likadant som du gör. det är det hemskaste som finns ungefär. man känner sig död och obetydlig. motsatsen av allt det fina och positiva som jag skrivit ovan alltså. man känner sig som en nolla!

jag hatar den känslan. för det är precis så jag känner mig. som en riktig jävla nobody. ändå är jag så jävla arg. men pga en annan anledning. jag vill inte vara arg, men du är ond.

orka mig... skitblödig såhär mitt i natten, efter att ha ätit två smarriga bullar och druckit cola, helt slut och sovnödig. måste nog bädda ner mig nu och tänka vidare på sånt jag egentligen inte orkar tänka på.
ta mig härifrån. HUEVON!